På andra sidan betongväggen

En kall vintertisdag får jag, som en cigg från ett tomt paket, ett sms av min absolut ivrigaste vän, Emma. Jag hade under en av mina många Kaffe Karlssonkvällar på Kvarnen försökt vinna hennes hjärta något år tidigare. Det visade sig att hon var tillsammans med en trevlig mustaschprydd italienare. Mustaschlös som jag är gav jag upp mitt avancemang nästan omedelbart. Trots det har hon verkat tycka att det är lönt att ha kvar mig som vän. Det har jag tolkat som en respektabel andraplats. “Ska vi gå på stand up på fredag?”, blänker det till på mobilskärmen. Drömmen om att göra karriär som ståuppare har länge legat orörd och samlat damm i mitt medvetandets vindsförråd. “Är det nu det händer?”, frågar jag mig själv medan snöflingorna sakta dalar ned över den mörka Katarinavägen.

Emma hittar mig i baren bredvid en kvintett män som alltid sitter alltid här med sina lustiga hattar och beiga västar från förr. Hon blir arg på mig som inte gått ned och tagit en plats och jag ber om ursäkt. En ung pajsare i hårt spända hängslen väntar på oss vid trappen till källaren. Han står med sin blonda mittbena och små svarta knappar till ögon framför en mörk ridå av dinglande rockar. Jag tänker att han inte kan vara äldre än 15 år gammal. “Måste vi hänga av oss?”, ryter Emma på sin breda Falkenbergska. “Alla måste hänga av sig”, piper pojken och viftar manande med trägalgen han håller i handen. Hans ansikte skiftar snabbt mellan olika röd-lila pastellfärger som en discolampa från Teknikmagasinet. Det märks att han inte riktigt förstår hur en galge fungerar och min rock ramlar ned nästan omedelbart efter att han hängt upp den. “Ge mig min lapp så jag kan gå ned”, fnyser jag åt pojken som nu har tårar forsandes nedför kinderna.

Källaren är proppfull men vi hittar en ledig yta utanför toaletten. Framför oss sitter ett kvinnligt motorcyklistgäng med scarfs, ankartatueringar och lagjackor, följt av en grupp unga Patagoniafleecar från landsbygden med rödpuffiga kinder. På den högra flanken har ett piffigt tjejgäng med färgat hår slagits sig ned bredvid en mindre skara gothare i helsvarta kläder och töjda öron som initierat någon slags svart magisk ritual runt en orbuculum.

“Är inte du från Falkenberg?” vrålar en tydligt förfriskad tjej femton centimeter från Emmas ansikte. De börjar omedelbart rabbla upp namn för varandra medan jag sätter mig bekvämt i det sociala baksätet och lutar min tinning mot källarens betongvägg. Bakom betongväggen ligger min mammas tvättstuga. Med armarna fulla av lakan och IKEA-kassar som skrapande mot låren brukade jag stå med örat mot väggen och föreställa mig hur det var på andra sidan. Sent om kvällen var det fest, jag hörde glas som gick i golvet och ett och annat sådärja. Men när mamma hade bokat tvättpasset runt middagstid var det tystare, bara en ensam röst. Om jag la huvudet mot rätt del kunde jag höra skämten och de flyktiga flabben som följde. Efter en redan då lång karriär som klassens clown fylldes jag av avund. Det var där och då min dröm om att en dag bli ståuppkomiker föddes.

Emma petar mig irriterat på axeln. “Jag sa precis att din mamma bor här, visst är det så?”. Jag vänder mig mot Falkenbergtjejen som stirrar på mig med vitt uppspärrade ögon och ett statiskt leende, som Sara Skyttedal efter Kristdemokraternas framgångsrika resultat efter EU-valet 2018. Sen vänder hon sig tvärt och plogar sig våldsamt genom publiken tillbaka till sitt gäng vid baren. “Hjalmars mamma bor här? Det skiter väl hon i?”, fräser jag förödmjukat mot Emma. “Jag behövde ju hjälp fattar du väl? Tror du jag tyckte att det där var kul?”, svarar hon lika surt. Lokalen släcks ned, nu börjar det…

“Är ni med allihopa?”, gallskriker en pensionerad yogainstruktör rakt in i mikrofonen. Jag flaxar instinktivt med högerhanden i mörkret för att signalera att volymen är för hög. “Jag sa: är ni med allihopa?”, vrålar hon istället ännu högre. Hon börjar springa genom publiken med händerna mot taket till rungande applåder. Alla ler och klappar som uppskruvade gorillor med grytlock.

Kvällens första komiker är en lång tjej med lika långt hår och ett dragspel på magen. “Festligt med lite rekvisita”, viskar jag bejakande till Emma. Hon hör inte vad jag säger. Jag är en planka i sängen, mitt kön är torrt, jag är ful och luktar illa, skämtar komikern och pustar på dragspelet. Alla skrattar och applåderar trots det vulgära språket. När jag var liten brukade mormor säga att den som svär åkallar djävulen och jag sneglar gång på gång nervöst bort mot gotharnas invokation. Längst fram vid scenen sitter en man som komikern nu dubbat till “veganen”. Hans fötter vilar nervöst i ett par sandaler och på huvudet har han Babels Torn – en slags tårtliknande spira av dreadlocks. Jag får dåliga vibbar av honom. Samma vibbar man i högstadiet fick när alla retade en och samma person lite för mycket och tänkte vilken tur det är att vi inte bor i USA. Han sitter bara där i tystnad och tar emot.

Hahah kolla häääärdå. Jag och den här killen går till samma vaxsalong. Är bakelsen du har på skallen glutenfri? Yaaahhhhh. Lämnade du in din falk i garderoben eller flyger den runt ensam hemma i ettan nu? Paahhh. Den här killen är alla kypares mardröm, han osar inte precis “dagens med allt på”. Haaahhbbbbbabb.

Den fjärde eller femte komikern är en rund och vänlig tjej med stora glasögon. Hon förklarar stolt att hennes lår fastnar på plaststolar vilket får publiken att vrida sig av skratt. Med vind i seglen vänder hon sig mot veganen – ett enkelt byte. Hon påpekar att även hon prövat på veganism, men att hon gillade ost lite för mycket. Det jag var orolig för utspelar sig framför oss. Veganen går bärsärk. Han flyger upp ur sin stol, höjer pekfingret mot komikern och börjar snurra på det i ett försök att illustrera hennes kroppsform. “Det ser ut som att du har ätit en jävla massa ost”, skriker han högt med adrenalintuppig röst. Komikern tappar fästet och harklar sig. Publiken exploderar i burop. Jag och Emma tittar chockerat på varandra med citronsura miner. Buropen fortsätter och tilltar i styrka. “JAG MÅSTE PÅ TOALETTEN!”, skriker veganen.

Toaletten? Jag står ju vid toaletten. Om några sekunder kommer hela källarens blickar passera mig. Jag kan, om jag hinner komma på något, tydligt visa vilken sida av historien jag står på. Jag kan bli källarens hjälte. Ska jag karatesparka honom? Nej, de här människorna är inte nära till våld och det är inte jag heller. Ska jag dra ned hans byxor gympalektionsstyle? Nej, det är sexuella trakasserier. Kanske det är dags att damma av en klassisk dajm? Nej, det är också sexuella trakasserier. Jag kan göra någon slags symbol. Det är bra, det kör vi på.

Fylld av skam efter en ruggigt fantasilös tumme ned i veganens ansikte är jag snabb med att föreslå en cigg i pausen. Det är kallt på Folkungagatan. Gatlyktornas bleka ljus blänker genom matoset från de närliggande Thairestaurangerna. Emma plockar fram ett litet svart, avlångt hölje och fäster en avhuggen cigarett i mackapärens ena hörn. “Livskris much?”, säger jag malligt och antar att det är en slags vape. “Det är en IQOS, Hjalmar”, svarar Emma avfärdande. “De är väldigt populära i Italien”. Treans buss mullrar förbi och när ljudet från de skrikande däcken blir allt mer avlägset ersätts det av en vacker sång.

Unga damer i korta kjolar. Nu dansar de på stolar. Flaggan vajar i vinden. Och kysser mig på kinden. Grönt och vitt i ränder. Bajen och gula tänder.

Vad nu? Min axel tyngs ned av en enorm arm och när jag vänder mig om ser jag att trubaduren som håller om mig är mer tumme än människa med ett äggformat huvud och ett ansikte hopknycklat av ett permanent leende. Hans kisande ögon får honom att likna Brock från Pokémon. “What’s up big boy?”, frågar jag glatt. Han trycker utan att svara mitt huvud mot sitt bröst och vi börjar dansa. Hans händer är de största jag någonsin sett, säkert trettio centimeter mellan tumme och lillfinger, och lena men strama som nysandpapprade furubänkar. Emma, som står bredvid och röker ur sin mojäng, tar upp telefonen för att spela in oss, men jag signalerar snabbt att det inte är läge. Inte nu, Emma, inte nu. Han släpper mig plötsligt som att han fått syn på vakten, eller möjligen en exfru, och harklar sig vidare längs trottoaren. “Nu börjar det snart”, säger Emma.

Hallåj ja det var Hjalle här haaahhhh. Mottagare av RFSUs hederspris “Flest kontroller på minst antal ligg” år 2019 hahhhh. Amen man är lite paranoid va det är man ju. Har blivit lite så efter att jag en dag stötte på en random tant i mitt kök. Hon bara stod där så jag tog fram flugsmällan och attackerade henne i ren och skär panik. Hon ba “Hjalle chilla maten är klar om 5 minuter” ahhhhh. Jag bor hemma hos morsan va ja det gör jag. Bostadsmarknaden vaahhhh hahh.

Del två är nästan uteslutande manliga komiker. Skämten är mer tekniska med tydliga ramper och punchlines. Trots det får inte lika mycket skratt. Medan jag börjar tänka ut mina egna skämt sitter MC-tanterna framför oss tysta under hela akten och sippar protesterande på husets röda. “Vart ska vi sen?”. Även Emma har tröttnat. Hon har gett mig några dömande blickar efter att jag äntligen skrattat åt vad hon tycker är fel skämt. “Låt mig se”, svarar jag entusiastiskt och börjar avlossa vgd’s till varje kontakt i min telefon. Jag märker att jag inte riktigt är närvarande. Min hjärna mullrar inuti som en skämtverkstad där nya idéer skjuts ut genom skorstenar och nyckelhål. “Svarar någon?”, frågar Emma otåligt. “Vad tror du om ett skämt som handlar om robotar som tar våra namn? Alltså, inte bara våra jobb utan också våra namn”. Det var inte svaret hon var ute efter. “Hjalmar ditt skämt om robotar är inte roligt”. Ibland glömmer jag hur ofta jag berättar det skämtet. Min lillebror svarar. De är på Kloster på Hornsgatan och jag tänker att det blir bättre än ingenting. Så länge jag får fortsätta svarva mina skämt.